Saras liv och leverne

Vår utflyktsdag nr 2 med egen bil.

Vi vaknar först upp till regn och blåst efter orkanen Gordon som dragit över ön under natten.

Efter en god frukost ger vi oss iväg tidigt (ca kl. 09.00) mot Lagoa och österut för att till sist komma till Nordeste.

Innan vi lämnar Ponta Delgada stannar vi till och tittar på de enorma vågorna som slår in.
 

I Lagoa besöker vi öns enda keramikverkstad, där får vi se när de gör koppar och målar på tekannor.

När vi kör vidare möter vi ett gäng kor på huvudgatan i stan

Vi kör mot Vila Franca do Campo, där vi stannar och handlar mat till lunchen. Vilken syn va?

Sedan ger vi oss iväg, vidare mot Povoaçao där Linda och Anna går in i en turistinformation för att få veta mer om vår vandring. De undrar om vi verkligen är säkra på att vi ska ge oss ut just idag... Det är klart vi ska tycker Linda och Anna...

Vandringen startar i Faial da Terra och dit är det en bit att köra. Innan vi ger oss iväg på vandringen äter vi lunch... i en busskur...

Vandringen startade upp, upp, upp...

Det var väldigt jobbigt i början och jag var på väg att ge upp och gå tillbaka till bilen och sätta mig, men det är jag glad att jag inte gjorde.

Ungefär mitt på kom vi till en liten övergiven by, Sanguino tror jag den hette, där vi fick se en massa spännande frukter, bland annat bananer, ananas och lime...
   

Målet med vår vandring var att se det otroligt vackra vattenfallet Salto do Prego... och det fick vi göra.

Vägen tillbaka till bilen var inte alls lika jobbig som uppvägen. På nervägen fick vi dessutom sällskap av en loppig hund, som vägrade lämna oss...

Resan tillbaka till Ponta Delgada gick norrut och runåt ön. Vi stannade till i Nordeste och åt en glass och sen till Ribeira Grande där vi åt middag på ett ganska sunkigt ställe.

Hela öst- och nordkusten var dock fantastiskt vackert och vi stannade ett antal gånger för att bara titta på utsikten. På ett ställe hittade vi en helt fantastiskt vacker rastplats.
 

När vi kom tillbaka till hotellet på kvällen fick vi samtal från receptionen om att polisen ville prata med oss, vi skulle genast bege oss till stationen för vi skulle få tillbaka våra pengar. Så Henrik, Ulf och jag beger oss genast iväg.

Det är ungefär som att komma in i en amerikansk polisserie från 70-talet. Polischefen är en kvinna i 40-45 års åldern, ganska kurvig i civila kläder, ganska djup uringning och pistolen i hölster på ryggen. Det var ett ganska sunkigt kontor med bilder på kriminella på väggarna och högar med case-files liggande lite varstans...

Vi får veta att han som tagit våra pengar är tidigare känd av polisen, vi får se en bild av honom också.

Vi får våra pengar, efter mycket pappersarbete, och får veta att vi eventuellt behöver komma till domstolen innan vi åker hem, och går tillbaka till hotellet. Eftersom jag blivit av med 30 euro i sedlar och resten i mynt får jag de 30 euro som jag tror att jag ska få tillbaka, jag menar... mynt brukar ju inte ge nåt...

Vi kommer tillbaka till hotellet, sitter och snackar med de andra en stund, sen går vi och lägger oss. Precis när jag somnat ringer vår telefon och receptionisten säger att jag måste komma ut för polisen vill prata med mig! Vad är det nu tänker jag naturligtvis. När vi (Stoffe följer med mig) kommer ut står polischefen där ute och vill ge mig mer pengar. "Varför sa du ingenting?" undrade hon. När hon hade räknat de pengar som var kvar hade hon inte fått det att gå ihop så hade hon sett att jag inte hade fått alla mina pengar så hon kom till hotellet mitt i natten och gav mig mina sista 20 euro.

Sen kunde vi sova

Läs dag 4 här